Hur många timmar teknik?

”Vi har ingen teknik före sjuan. Kan det vara så?”, ”På vår skola har vi 37 timmar teknik från åk 1 till 9. Hur kan man sätta betyg då?”, ”Hur många timmar skall tekniken egentligen ha?” ,”Vår rektor säger att teknik skall skötas av fritids”. Under årens lopp har CETIS fått ett stort antal frågor om teknikens plats i timplanen. Det finns egentligen bara ett rimligt svar: Tänk 200!

Det fanns goda motiv för de nya timplanernai Lpo 94 – de timplanerna som i huvudsak gäller ännu. Med mer öppna timplaner skulle det vara möjligt att på varje skola arbeta fram fördelningar mellan ämnen och övertid som man ansåg passade de elever och arbetsformer man hade. Kanske mer teknik och mindre fysik i de första årskurserna för att sedan successivt låta ämnena byta plats. Därtill skulle det nya timplanesystemet tillsammans med kursplanernas konstruktion tvinga fram ett samarbete mellan olika lärargrupper och hjälpa till att bryta ner de ofta vattentäta skotten mellan stadierna.

De första åren var jag ute på en lång rad skolor och fortbildningsdagar där den sortens processer faktiskt var i full gång. Men allt eftersom tiden gick sjönk man tillbaka till ett system som byggde på redan väl etablerade och kanske inte alltid så lyckade traditioner. Det finns också uppenbara praktiska problem, t.ex. en högstadieskola får ta emot elever från skolor med helt olika upplägg.

För teknikens del har det här varit ödesdigert. Biologi, fysik, kemi och teknik har tillsammans en total ram om 800 klocktimmar från åk 1 till 9. Det relativt nya ämnet teknik skall alltså se till att få ett eget utrymme där det sedan gammalt finns tre redan väl ”inbodda” ämnen. Om man dessutom felaktigt tror att tekniken är en del av fysiken så blir det ju inte lättare! CETIS driver sedan en tid parollen ”Tänk 200!”. Den vilar på en mycket enkel räkneövning. Om man delar 800 timmar med fyra får man just 200 timmar. Svårare behöver det inte vara. Skolverket kunde inte i samband med Lgr 2011 göra detta till ett officiellt påbud – timplanerna är en fråga för riksdagen. Man förde i alla fall fram denna enkla övning i division – som ett sätt att tänka på problemet.

Tittar man på olika skolors lokala timplaner finner man allt fler som närmar sig dessa två hundra. Men de är ännu i minoritet. Det duger inte. Att skuffa undan teknik, lika obligatoriskt som de andra tre, till ett knappt synligt reservat finns det inga som helst motiv för. Det är tjänstefel. Citaten i ingressen är dessvärre inte påhittade.

Nu börjar det röra på sig!

Teknikföretagen och CETIS har genomfört en undersökning under våren 2012. Mycket av sådant som redan är väl bekant dyker upp igen – men man blir hemmablind. För det är väl ändå helt otroligt märkligt att ännu en gång kunna konstatera att en tredjedel av dem som undervisar i ämnet helt saknar utbildning, att varannan lärare är obehörig, att det finns skolor som inte har någon behörig lärare alls?!

Detta 30 år efter att ämnet blev obligatoriskt, och snart 20 år efter det fick egen kursplan, reviderad för tre år sedan med centralt innehåll och kunskapskrav. Samtidigt är det få som inte håller med om att teknik spelar en allt viktigare roll i våra liv, de flesta inser också att landets produktion och sysselsättning bygger på att vi kan rekrytera tekniker till ett stort antal branscher och verksamheter, varav många inte alls är kända som ”teknikintensiva”, men som likafullt idag kräver tekniskt insiktsfulla medarbetare. Varför är det då så trögt!?

Skolhuvudmännens ansvar

Men nu kan det kanske börja röra på sig. Behörighetskrav och legitimation, kunskapskrav och betygssättning driver på skolhuvudmän och skolledare när det gäller många ämnen, men inte minst i teknik. Rykten om att Skolinspektionen skall ta sig an ämnet i särskild ordning, regeringens 148-miljonersatsning på teknik och naturvetenskap, med särskild tonvikt på det förra, är andra pådrivande faktorer.

Vilka blir de nya tekniklärarna?

Men ett problem som uppmärksammas rätt sällan är hur svårt det är att rekrytera studenter till teknikkurser. Det gäller kanske inte hela fältet och olikheterna kan delvis förklaras av hur kombinationskraven ser ut för olika lärarutbildningar. Söktrycket till teknikkurser för de lägre stadierna kan möjligen rädda kommande pensionsavgångar. Man kan naturligtvis alltid diskutera hur pass väl rustad en lärare, som har 3 hp i teknik, är. Det motsvarar cirka 2 veckors heltidsstudier. Det är inte överdrivet mycket. Har hen dessutom läst de NV/teknik-kurser, som lanserades av den nya lärarutbildningen för de lägre årskurserna, är risken stor att tekniken ”integrerats” och i praktiken försvunnit. Det verkar till och med som om ”NV/Teknik” på sina håll ses som ett slags nytt, sammanhållet ämne, där man exempelvis inte får gå fortbildningskurser i teknik om man inte har NV – och tvärtom. Stämmer det verkar det vara rätt galet.

Var ligger ansvaret?

Om det inte ser alltför dystert ut när det gäller de mindre barnens lärare, så kommer med all säkerhet nya behöriga ämneslärare i teknik för 7-9 och gymnasiet vara en rejäl bristvara – och är det för övrigt redan nu. Högstadielärarna skall ju ha 45 hp i teknik – det är det få som har. Och det ser inte ut att öka. Av en enkel muntlig enkät vi gjort bland landets lärarutbildningar framgår att man nog inte behöver så många fingrar för att räkna dessa studenter. Här krävs rekryteringsinsatser och marknadsföring bland skolintresserade aktörer och bland blivande lärarstuderande! Var ligger ansvaret?

Ladda ner rapporten:
Teknikämnet i träda (pdf, nytt fönster)

Det våras för tekniken?

Är det möjligen så att det våras för tekniken i skolan? Nyligen arrangerade CETIS den elfte rikskonferensen Tekniken i skolan i Norrköping. Visst fanns där deltagare som vittnade om svårigheter att göra ämnet gällande, men det fanns också många som berättade om nya tag och ökat intresse hos skolledare och kommuner. Man kan ana att krav på betygssättning och behörighet i ämnet drivit på denna tendens.

Uppenbart är problemen många. Mest akut är den stora bristen på behöriga lärare. I en mellanstor svensk kommun har man totalt två lärare som är behöriga att sätta betyg i årskurserna 7-9. Två stycken som har 45 hp i teknik i en kommun med över 100 000 invånare! Är en sådan situation möjlig att överhuvudtaget lösa inom utsatt tid? Det kommer att kräva kreativitet och resurser.

Men den här situationen kommer knappast som en överraskning. I dessa spalter har den påtalats i åratal. Myndigheter, intresseorganisationer, media och många andra instanser har upplysts om hur det ser ut. Men mycket lite har hänt. Detta trots att det handlar om ett obligatoriskt ämne. Kursplanen är att betrakta som ett löfte till eleven: Vi lovar att du skall få möjlighet att möta det innehåll och uppnå de mål som den anger! Det löftet är det alltför få skolor som håller.

Men som sagt, på konferensen fanns det åtskilliga som berättade om att det nu faktiskt händer saker. Man talade om lokala nätverk med tekniklärare, poänggivande fortbildningskurser och teknikprojekt av olika slag. Men det som verkligen kan komma att betyda något de närmaste åren är de medel regeringen utlovat för stöd till utvecklingsinsatser inom teknik och naturvetenskap – och då med särskilt fokus på teknikämnet!

Det handlar om cirka 150 miljoner kronor som skall användas till olika insatser under perioden 2012 till 2016. I dessa sammanhang är det en ovanligt långsiktig satsning. Även om Skolverket fått kort tid på sig att dra igång projektet – som vanligt frestas man tillägga – så finns där nu en projektgrupp och en hemsida där man kan läsa mer om satsningen. Naturvetenskap och teknik - Skolverket

Så här beskriver regeringen uppdragets innehåll:
"Det kan bl.a. vara fråga om kompetensutveckling och ämnesdidaktisk fortbildning som även innehåller kollegialt lärande för lärare, att stödja uppbyggnaden av nätverk för lokala ämnesutvecklare, utveckling av webbaserat undervisningsstöd, liksom stöd till initiativ, projekt, konferenser etc som genomförs av andra aktörer än den egna myndigheten. (Regeringsbeslut 120809, U2012/4111/GV)" 

Tillsammans med andra insatser som nu pågår eller planeras, framför allt olika kurser för att öka antalet behöriga lärare, borde den här satsningen rimligen innebära ett lyft för tekniken! Men det krävs en del tålamod – och fortsatta satsningar efter 2016.

Teknik i skolan – ett sätt att göra världen begriplig

Regeringen har just presenterat ”Tekniksprånget”, ett praktikprojekt som skall stimulera intresset för ingenjörsyrket. Det riktar sig till ungdomar som gått ut gymnasiets naturvetenskaps- eller teknikprogram. I september förra året motiverade man 2,6 miljarder till ”Mattelyftet” med bl.a. det stora behovet av duktiga ingenjörer och forskare. Men varför inte en satsning på en fungerande teknikundervisning i hela grundskolan?

För egen del tycker jag det låter minst lika rimligt – av flera skäl. Dels handlar ämnet faktiskt om teknik, dels omfattar det alla elever, från skolstart och 10 år framåt. Det är knappast självklart att matteundervisningen ökar intresset för teknik. Att erbjuda praktikplatser för gymnasister som just slutat skolan är säkert bra, men är det inte lite sent om man vill få fler intresserade av teknik och ingenjörsyrkena?

Det här numret av nyhetsbrevet Tekniken i skolan nr 2, 2012 innehåller material som visar på teknikämnets bredd och kopplingar till både vardag och olika ämnesområden.

Artikeln om hur sjöfartens fyrar utvecklats visar på växelspelet mellan teknisk utveckling och förändrade och nya behov. Ett paradexempel på den tekniska utvecklingens ”grammatik”. Med den sortens teknikhistoriska genomgångar blir det möjligt att förstå grunddragen i det som äger rum idag och i framtiden.

Artikeln om Future Citys tävling handlar om hur man med hjälp av simuleringar och egna ”utvecklingsprojekt” kan öka förståelsen för de stora tekniska system som i dag omger oss alla. Det finns naturligtvis många sätt att göra det på. Poängen är att det just är i teknikämnet man kan arbeta med den här sortens frågor, som allt fler bedömare anser vara en av de viktigaste ingredienserna i vad vi här ofta kallat teknisk bildning.

I en tidigare ledare i nyhetsbrevet framhölls att det inte duger att enbart hålla på med glasspinnar och toapappersrullar om vi vill att eleverna skall utveckla förståelse för moderna produktionsmetoder. I det här numret finns en artikel som fångar upp just detta. Den handlar om hur man i lärarutbildningen vid Linnéuniversitetet satsat på moderna läromedel för att visa hur avancerad styrning och reglering går till. Men skall det bli något av detta krävs att skolorna gör liknande insatser så att de nyutbildade lärarna kan använda och utveckla sina kunskaper i sin egen undervisning och uppfylla de krav kursplanen ställer.

Därtill krävs många fler teknikkurser för nu aktiva lärare. Referatet från Skolverkets presentation av Lärarlyftet II visar att det måste handla om betydligt större volymer om vi inom rimlig tid skall få tillräckligt med utbildade lärare. Lärarlyftet är bara en väg.

Om allt detta har vi skrivit åtskilliga gånger i det här nyhetsbrevet. Innehållet i det här numret ger konkreta exempel på vad det kan handla om i praktiken – och vilken potential teknikämnet har.

Tekniklärarna – övermänskligt effektiva?

Att döma av de många mejl och andra signaler som når oss, verkar det som om tekniklärarna förutsätts kunna uppnå kursplanens ambitioner på betydligt färre timmar än sina kollegor i exempelvis NO.

Så ser det i alla fall ut på många skolor. Grundskolans kursplaner innehåller syftesbeskrivningar, ett centralt innehåll som skall hinnas med och anger de kunskapskrav som skall uppnås. En timresurs hälften så stor i Teknik, som exempelvis biologi eller fysik, förutsätter väl då nästan övermänskligt skickliga tekniklärare. Borde det inte sätta spår i lönebildningen!

Jag googlade på ”timplan + grundskola”, en långt ifrån vattentät metod, men den gav ändå några intressanta, nästan smått uppseendeväckande exempel. En av de skolor jag stötte på räknar med att klara biffen med 17,5 timmar i årskurs 8 och lika många i årskurs 9, enligt timplanen för 2011/12. Här måste det handla om de ”superpedagoger”, som just nu är på tapeten! Att utveckla de förmågor och klara de kunskapskrav kursplanen ställer skall man alltså göra på totalt 35 klocktimmar! Det låter nästan för bra för att vara sant.

Anledningen till att jag började leta på nätet var ett mejl från en tekniklärare. Han berättade att man på hans skola nu gjort en timplan där biologi, fysik och kemi sammantaget fått drygt 700 timmar från årskurs 1-9, d.v.s. cirka 240 timmar per ämne. Tekniken fick nöja sig med 106 – inte ens hälften. Riktigt hur man motiverar denna uppdelning har jag inte lyckats ta reda på. Och mitt i allt detta dök ett annat mejl upp: “På förfrågan upplyste skolan att ämnet teknik inte är ett eget ämne utan ingår i andra ämnen och delvis hanteras av fritids.” Hur fritids skall klara detta med betyg framgår inte.

I en rapport från Skolverket om undervisningstid i olika ämnen (2009- 04-28 dnr 2008:00741) skriver man, angående NO-ämnena och tekniken, om de antaganden man utgått från i samband med kursplanearbetet. Man gjorde dels en inventering av praxis, som visade sig svår att generalisera från, dels resonerade man sig fram till vad som kunde vara rimligt. Det handlar således om riktvärden och inga fastställda timkvoter. Verkets förslag till fördelning ser ut så här: årskurs 1-3: 180-220, 4-6: 230-270 och 7-9: 300-340 timmar. Totalt gäller förstås de stadgade 800 timmarna – med viss möjlighet till minskning alternativt ökning i varje ämne.

Förslag till fördelning mellan Teknik och NO-ämnena ges inte. Men i Skolverksrapporten står inte – och ingen annanstans heller – att Teknik skall ha t.ex. hälften så många timmar som vart och ett av de andra ämnena. Inte heller går det att hitta formuleringar som säger att de förmågor som skall övas och de kunskapskrav som satts upp i kursplanen för Teknik skulle vara hälften så krävande som för exempelvis något av NO-ämnena. Den enklaste lösningen vore väl därför att just dela 800 med 4. Det blir 200 timmar per ämne från årskurs 1 till 9, svårare behöver det inte vara! Det var också den lösning Skolverket förde fram på sina konferenser i höstas.

Det är inte lätt att förstå hur den här skeva timfördelningsmatematiken uppkommit.

Glädjande nog finns det kommuner, förhoppningsvis allt fler, som både kan räkna och förstått att man inte kan trolla bort det obligatoriska teknikämnet. Timplanen för grundskolorna i Norrköpings kommun hamnade i vår mejl. Där har man delat 800 med fyra och fått just 200! Både rätt och logiskt – och faktiskt inte så svårt att räkna ut.

Det räcker inte med toapappersrullar och pet-flaskor

Vid de regionala konferenser CETIS nyligen genomfört har vi haft med utställare som visat metoder och material för att i skolan kunna illustrera hur avancerad styrning och reglering går till, till exempel när det gäller pneumatik och där modern elektronik spelar en viktig roll. Och för att göra den tekniken begriplig krävs mer än toapappersrullar och pet-flaskor...

I den nya teknikkursplanen för grundskolan skall eleverna i årskurserna 7-9 arbeta med till exempel styr- och reglersystem, grundläggande elektronik och elektroniska komponenter. Man skall studera hur komponenter och delsystem samverkar i större system. Man skall också ta upp kommunikations- och informationsteknik och arbeta med bland annat pneumatik.

Alltför enkel materiel

Teknikundervisningen i de högre årskurserna har länge på många håll i landet använt alltför enkel materiel som förhindrar precision och verklighetstrogen funktion. Det finns säkert flera förklaringar till den här situationen. Många lärare tycker det är svårt, eftersom de saknar utbildning på området. Ett annat och dominerande skäl är att skolledningarna inte anser sig ha råd. Undervisningen får inte kosta.

Men toapappersrullar, pet-flaskor, glasspinnar och snören duger inte i de här sammanhangen. Skall kursplanens löften till eleverna kunna infrias krävs betydligt mer avancerad undervisningsmateriel. Detta i kombination med att man tar sig en titt på hur den här tekniken faktiskt används idag ”på riktigt”. Den finns inte bara i tillverkande industri utan också inom vård, vatten och avlopp och många andra ställen.

Hjälp finns

Det går alltså inte att hävda att det idag saknas sådana hjälpmedel för en avancerad teknikundervisning. Det är bara att ta sig en titt på några av de undervisningsmateriel och tekniksystem som till exempel visats på våra konferenser. Eller kolla på nätet!

Det är klart att det kostar, men om skolan skall kunna uppfylla kursplanens krav finns inga genvägar. Man kan inte klara uppgiften utan utbildade lärare och bra resurser. Flera av landets lärarutbildningar har länge haft kurser med ovan nämnda inslag. Men studenterna har varit få. Här måste till rekryteringsinsatser om kvaliteten skall kunna säkras på lång sikt.

Fortbildning viktigast!

I det korta perspektivet är fortbildning av redan verksamma lärare det mest akuta – och då handlar det förstås inte bara om styr- och reglerteknik och årskurserna 7-9. Teknik är av flera skäl ett ämne som borde prioriteras i dessa sammanhang. Antalet outbildade och obehöriga lärare är mycket stort – och det är inte lärarnas, utan skolledningarnas, kommunernas och statsmakternas fel. Man har haft minst femton år på sig att åtgärda bristerna.

Här krävs en långsiktig och strategisk planering. Regeringen måste ge Skolverket – och därmed högskolorna – rimliga planeringstider. Inte som nu, när Lärarlyftet2 skall starta, fem veckor. Det är orimligt och gynnar knappast kvaliteten i verksamheten!

Vad måste göras?!

Nu börjar en lång rad nya styrdokument, behörighetsregler, betygsbestämmelser, legitimationskrav med mera ta plats i skolan. Om man tror på och värnar teknikämnet kan nog mycket av allt detta vara rätt bra. Men det ställer stora krav på arbetsinsatser – men också tålamod.

Vi har länge påpekat och larmat om de brister som kännetecknar de sätt på vilka majoriteten av Sveriges kommuner, skolor och skolchefer misskött det obligatoriska ämnet teknik i grundskolan. De har kunnat smita undan sitt ovillkorliga ansvar eftersom nonchalans eller ointresse rått också utanför skolans väggar.

Skynda långsamt

Tillsammans med övriga reformer gör den nu betydligt tydligare kursplanen det, både lättare och mer tvingande att rätta till underlåtenhetssynderna. Men vad är det då som behöver göras – och i vilken ordning och omfattning?

För att börja med det senare. Risken i sådana här lägen är att politiken i sin iver att visa handlingskraft under innevarande mandatperiod kräver snabba förändringar och ställer stora och kortsiktiga resurser till förfogande. Verkningsgraden på den sortens pengar är låg. Det gäller kanske i särskilt hög grad teknikämnet, där antalet kompetenta utbildare och fortbildare är begränsat, eftersom ämnet varit rätt styvmoderligt behandlat på många högskolor. Skall det hela lyckas krävs alltså en strategi på mellanlång – fyra till fem år – och lång sikt.

Vad borde därför göras?

1 Lärarfortbildning!

Viktigast är lärarfortbildning. Här har CETIS tillsammans med landets lärarutbildningar erfarenhet av rätt lyckade samarbeten. Genom att samordna våra insatser kan vi tillsammans utgöra en betydande resurs.

2 Lärarutbildning

Antalet sökande till teknikutbildningarna inom lärarutbildningen har under åren varit relativt litet eftersom varken myndigheter, skolchefer eller rektorer tryckt på. Trots att det tar lång tid innan vi utbildat en helt ny kader kompetenta tekniklärare, är det förstås angeläget att både universitet, högskolor och skolchefer medverkar till att betydligt fler lärarstudenter än hittills väljer teknik. De som gör det är oftast mycket nöjda. Det vet vi sedan flera år tillbaka!

3 Utveckla innehåll och metoder

Den nya kursplanen gör det betydligt enklare för lärare och elever att förstå vad som måste göras. Men där det inom de flesta andra ämnen– på gott och ont – finns en lång tradition man kan luta sig mot, gäller inte detta för teknikämnet. Därför måste det som nu anges under ”centralt innehåll” fortsätta utvecklas till god undervisning. Också här kan CETIS tillsammans med lärarutbildningarna och andra aktörer medverka genom att till exempel samla lokala och regionala utvecklingsansvariga.

4 Bedömningsstöd

Inte minst det faktum att man nu också skall sätta betyg i årskurs 6 kräver att eleverna får en så långt möjligt likvärdig bedömning. Skolverket arbetar redan nu med en exempelsamling inom teknik, som är tänkt att fungera som ett stöd för lärarna. Det blir ett viktigt verktyg, som sedan kontinuerligt kan utvecklas.

5 Ordentligt lokalt timplaneutrymme

Det har varit ganska lätt att hitta skolor som inte kunnat redovisa en enda timme teknik, framför allt i årskurs 1-6. Så kan det inte längre fortsätta. Totalt har biologi, fysik, kemi och teknik i grundskolan 800 timmar. Delar man upp denna pott på de fyra ämnena får man 200 timmar per ämne. Det är så många timmar tekniken skall ha – oavsett om de integreras med andra ämnen eller inte!

6 Nationellt prov

Om några år, när mycket av detta är på plats, är det läge att utveckla nationella prov också i teknik. Skall vi ta ropen på fler ingenjörer och tekniker och ökad teknisk bildning för alla på allvar, är teknikämnet centralt. Och då är det de ovan angivna insatserna som måste till.

Svårare än så är det inte.